Innan våra kompisar fick barn trodde jag att bebisars sömnen kom av sig själv. Jag tänkte väl att de somnade när de var trötta. Men den villfarelsen försvann när våra vänners barn vägrade sova, trots att de var jättetrötta. Så innan vi fick vår lilla dotter var jag väl förberedd på jobbiga nätter med lite eller ingen sömn.

Dock trodde jag att när hon väl sov så skulle hon sova i sin egen säng, som vi förberett till henne. Men icke. Hon har totalvägrat varje försök till att lägga henne ensam i spjälsängen. Vi har försökt alla möjliga olika varianter. Att lägga henne när hon är vaken, lägga henne när hon sover, lägga henne när hon är halvvaken, lägga tillbaka henne efter att ha tröstat osv. Hon vill helt enkelt sova nära mig. Den enda gången hon kan sova själv är i babyskyddet och i barnvagnen, fast helst om de rör sig och bara korta stunder. Så hon sover helt enkelt bredvid mig … eller jag kanske ska säga bröstet. När hon var nyfödd låg hon och kramade om bröstet om natten.

Att ligga med en liten bebis nära hela natten kan vara tröttsamt eftersom jag bara kan ligga i några få sovställningar och helst inte röra på mig för mycket så att hon inte vaknar, men det är också mysigt. Och lillstumpan sover bra om nätterna. Hon somnar oftast runt nio i min famn, i selen eller eller i babyskyddet. Sedan vaknar hon till och käkar när vi går och lägger oss vid elvatiden. Under natten vaknar hon och äter först vid kl tre och sedan runt fem – sex på morgonen. Sedan ligger vi oftast och halvsover fram till kl åtta. Så jag ska verkligen inte klaga!

Jag har också hittat en ny godnattsångsfavorit. Det är Astrid Lindgrens ”Alla ska sova för nu är det natt”. Den är så fin! =)