Vid 0200 på morgonen den 8/11 väcker Hannah mig och säger att värkarna nog har börjat. Jag försöker yrvaket räkna tiden på hur länge de varar och mellan dem. Hannah ringer till förlossningen och de tycker att hon bör sova lite till. Vi går och lägger oss och när jag vaknarvid 0730 så sitter Hannah i soffan, hon har inte kunnat sova på hela natten. Jag säger till henne att det bara är att ringa igen och de tycker vi ska komma in. När vi kommer in så är Hannah öppen 3cm så de behåller oss där.

Vilken sevice, under hela dagen så tar 3 barnmorskor, 2 studenter och 3 undersköterskor hand om oss på ett otroligt proffsigt sätt. Var gång de öppnar dörren till rummet så är det med ett leende och ser hela tiden till att vi mår bra, tappar upp varmt bad med tända ljus, hämtar mat, hjälper till med massage mm.

Värkarna håller på hela dagen och vid 1800 så är det öppet 6cm, vid 2000 så har dock det inte öppnats mer så de bestämmer sig för att sticka hål på hinnorna. Efter det sätter det igång och till Hannahs missnöje även krystvärkarna. Hon får dock inte börja krysta, vilket hon får stå ut med i 3 timmar då knatten är på rätt plats. De här timmarna lever hon i en lustgasdimma och jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt att sitta vid sidan om, bara se på när hon ligger där och skriker av smärta, man känner sig helt hjälplös. Det var väldigt svårt att kommunicera med henne under denna tiden oxå och när hon väl dyker upp ur dimman så är det enda hon frågor ”Är vi klara?” sedan kommer smärtan igen och hon återvänder till lustgasdimman.

Vid 2300 är knatten på plats och det är dags att börja pressa som ett trollslag så bli jag illamående och för varje pressning så blir jag ännu mer illamående. Barnmorksan tycker att jag ska gå ut och ta lite luft men jag vill ju stanna kvar, vill ju inte missa något. Inser dock att om jag inte blir klarare så kommer jag att tuppa av. Jag tar en snabb tur i korridoren och blir känner mig mycket bättre, hinner dock inte in och mer än se hur Hannah pressar innan jag blir illamående igen, allt snurrar bara. Dock så säger de att en till så är knatten ute. Jag stålsätter mig och vid nästa press så poppar knatten ut och illamåendet bara försvinner och allt ersätts av en euforisk känsla.
//Mike

Under måndagen kände jag av lite förvärkar, men de kändes mest som mild mensvärk och förvärkar kan man ju ha flera veckor innan förlossningen startar. Men på natten sätter värkarna plötsligt igång och med besked. De började med 30 sek värk och 1-2 min vila. När jag ringde in till förlossningen ville hon att jag skulle vänta hemma och försöka sova. Jo för det är lätt! Jag lyckades dock slumra mellan varje värk som blev längre allt eftersom natten gick.

Det kändes skönt att komma in på förlossningen och bli omhändertagen av alla grymma barnmorskor. De kom med tips och råd och stöttade mig hela tiden. Jag kände mig aldrig orolig. Att Micke var där gjorde nog mycket också. Han peppade mig, höll mig i handen, masserade mig och hjälpte mig med lustgasen när jag själv var borta i dimman. Han var helt underbar!

Värkarna blev starkare och längre efter hand och jag ska inte hymla med det … det gjorde förjävligt ont! Men de olika smärtlindringarna hjälpte. Jag provade varmt bad, massage, vetekudde, studsa på en pilatesboll, men lustgasen var nog mest effektiv. Inte bara för avslappningen men också för att det gav mig något aktivt att göra när värken kom. Annars var det bara att rida ut varje värk. Det jobbigaste var krystvärkarna som kom för tidigt. De gjorde ont men det jobbiga var att jag var tvungen att försöka att inte krysta, vilket var näst intill omöjligt. vid det här laget drog de upp lustgasen till max och sedan är det mesta som i en dröm.

När jag väl fick börja krysta kändes det otroligt skönt. Äntligen kunde jag börja använda värkarna och slutet kändes nära. Att krysta var fysiskt sett riktigt ansträngande. Antagligen det jobbigaste jag någonsin gjort. Men det krävdes inte många krystningar förrän knatten kom ut tillsammans med det mesta av fostervattnet och kl 23:38 lade barnmorskan upp en liten bebis på magen. Helt otroligt skönt! Både att förlossningen var över och att få träffa min lilla knatte som började skrika direkt och bajsade i min hand. 😉 Och knatten visade sig vara vår lilla dotter.
//Hannah